Quynh Tran är ny stjärna på den finlandssvenska författarscenen och det märks att han inte riktigt hunnit smälta de goda nyheterna om att årets pris tillfaller honom.
– Det känns förstås jätteroligt. Det är en ära att få vinna det här priset, men också väldigt märkligt på många sätt, säger Tran och fortsätter:
– Jag har ju knappt hunnit vänja mig vid att ha skrivit en bok, och att bli läst överhuvudtaget. Jag är ovan vid allt det här.
Psykologistudier påverkat skrivandet
Quynh Tran är uppvuxen i Jakobstad men bor numera i Malmö. Han är utbildad på Biskops Arnös författarskola och jobbar som psykolog, något som också påverkat hans skrivande.
– Det är klart det har påverkat hur jag skriver, mycket till och med. Jag hade nog inte skrivit på det sätt jag skriver om jag inte hade läst psykologi i fem år som varit ganska formativa.
Romanen Skugga och svalka utspelar sig i Trans hemstad Jakobstad. Den handlar om kärlek, om att vara besatt, vad det innebär att leva i en familj och vad som händer när man upptäcker sitt utanförskap i den. På frågan om hur mycket av honom själv det finns i boken svarar han så här.
– Allt är skrivet utifrån ett jag och jaget delar viss egenskaper med mig, han är ung kille, uppvuxen i Jakobstad, vietnames och så vidare. Men jag vill nog hålla kvar vid att det är fiktion.
Poetiskt språk
I år har juryn bestått av doktoranden och sociologen Jasmine Kelekay. Hon beskriver boken som fängslande och speciell.
Till synes behandlar den ett tema som kan verka enkelt att förstå, familjedynamik.
– Men det fanns så många lager och nyanser i den som fick mig att vilja återvända och vilja utforska skuggorna som boken och titeln leker med. Den handlar om att försöka förstå världen och försöka förstå sin omgivning utan att kanske ha alla pusselbitarna tillgängliga.
Kelekay fäste sig också vid Trans vackra och ofta poetiska språk, och sättet som hela romanen är uppbyggd på med korta tablåer som avlöser varandra och som ger läsaren små men levande glimtar in i familjens värld.
– Det är något som skapar en egen rytm för berättelsen och gör den väldigt bildrik och levande. Det känns som att man får ta del av korta scener som i en pjäs eller en film.
Mycket blir också osagt, vilket Kelekay tycker är en vacker kvalitet eftersom det tvingar läsaren att läsa mellan raderna och leva sig in i berättelsen.
– Det ger rum för olika uppfattningar och olika läsningar. En av de vackraste saker litteraturen kan göra är att den får oss att leva in oss i någon annans värld, och att den kan framkalla frågor som stannar med oss också efteråt.
Hur viktigt var mångfalden i valet av pristagaren?
– Det känns fint att få ge priset till någon som är ny på scenen och som person representerar en erfarenhet och ett perspektiv som inte brukar finnas i finlandssvensk litteratur.
Anmärkningsvärt enligt Kelekay är också att Skugga och svalka inte är en bok som handlar om att vara vietnames i Finland eller i Svenskfinland.
– Den handlar inte heller om att upplysa finlandssvenskar om vietnameser, eller om att diskutera rasism i Finland, vilket man ofta förväntar sig att böcker av rasifierade eller personer med invandrarbakgrund ska göra.
I en intervju för Svenska Yle i somras sa Kelekay att hon inte läste finlandssvensk litteratur på många år för att hon inte kände igen sig i den. Nu har hon ändå sållat igenom hela årets litteraturskörd i Svenskfinland.
En bok förändrar inte helheten så mycket men hon har ändå lagt märke till att fler röster med olika perspektiv börjar ta plats, berättar hon.
– Om vi jämför med till exempel Sverige är den finlandssvenska litteraturen fortfarande otroligt homogen, inte bara när det gäller författaren utan också vilka sorts perspektiv och berättelser som skildras. Det är ändå på ett annat plan än för tio år sedan. Jag är hoppfull över att det går mot ett mer intressant och bättre håll.
Andelen rasifierade och icke-vita författare är liten i Svenskfinland, men Kelekay letade ändå efter något som kunde ge ett nyanserat perspektiv på vad det betyder att vara finlandssvensk, något som inte är det vi hela tiden ser.
– För mig hade det att göra med sexualitet, klass, och etnicitet till exempel. De böcker jag var mest taggad på att läsa handla om teman som inte var helt cis-heteronormativa på alla sätt och plan.
Varför är det viktigt lyfta fram?
– Det reflekterar inte Svenskfinland och inte heller den övriga världen. Om man inte lyfter fram andra berättelser bidrar man till en fortsatt skev bild av vad finlandssvenskhet är och det är väldigt exkluderande.
Kelekay påpekar att det inte bara handlar om att människor inte känner sig representerade.
– Det finns jättemånga andra berättelser och perspektiv som kan bidra till en litterär kultur som vi helt utesluter och går miste om för att vi inte tänker oss att det är något som finlandssvensk litteratur kan vara.
Stor förändring över en natt
Quynh Tran försöker fortfarande vänja sig vid uppmärksamheten och publiciteten. Steget från okänd debutant till prisbelönt författare har skett över en natt. Hur han ska använda prissumman på 2 000 euro har han ännu inte hunnit fundera så mycket över.
– Jag har ingen plan. Förlåt för ett tråkigt svar, men jag ska nog bara spara pengarna på ett bankkonto, säger han med ett skratt.
Så här lyder prismotiveringen i sin helhet:
“Skugga och svalka är en fångande uppväxtberättelse om att försöka förstå sig själv, sin omvärld och människorna i sin närvaro. Även om det är familjemedlemmarna – mamman och brodern – som står i berättelsens centrum, så blir det anonyma berättarjaget snabbt romanens drivkraft. Med ett sensitivt, frammanande och ofta poetiskt språk växer berättelsen fram genom korta kapitel i form av tablåer eller scener som ger läsaren små men levande glimtar in i berättarens värld. Utan att företräda en minoritetsupplevelse eller ett invandrarperspektiv framkallar Trans omsorgsfulla skildring av familjens liv i deras nya österbottniska hemstad ändå frågor om identitet och tillhörighet. Romanen leker med idéer om skugga och ljus – berättelsen hoppar fram och tillbaka i tid och rum, mellan verklighet och fantasi, mellan det som är uppenbart och det som är ogripbart – och speglar på det sättet också världen så som den ofta ser ut från ett barns perspektiv. Genom att tvinga läsaren att läsa mellan raderna och utforska skuggorna förvandlar Tran en berättelse med en till synes enkel premiss till en skildring med många nyanser och lager”