Den självgående artilleripjäsen, bandhaubitsen Panzerhaubitze 2000, hör till det slagkraftigaste Tyskland hittills har skickat till Ukraina.
Förutom de tio bandhaubitsarna har man också levererat raketartilleri och luftvärn i form av 30 luftvärnspansarvagnar av modell Gepard, samt det moderna systemet IRIS-T, där den första av fyra enheter togs i bruk nu i oktober.
På pappret är den tyska militära hjälpen, trots all kritik, relativt omfattande. Trots det anser många att Tyskland borde stå för betydligt mer.
– Tyskland gör mycket rätt när det gäller att stödja Ukraina, men oftast först efter hård påtryckning och långa diskussioner. Allt man gör går för långsamt och det man skickar kommer för sent, säger den säkerhetspolitiske experten Nico Lange som arbetar för säkerhetskonferensen i München.
– Ukrainarna har gjort framsteg på marken och drivit ryssarna tillbaka. Vi får inte missa den här chansen.
”Finns inga tekniska begränsningar”
Nico Lange, som jag träffar i ett regnigt Berlin, var fram till ifjol på det tyska försvarsministeriet och hörde till den tidigare försvarsministern Annegret Kramp-Karrenbauers närmaste krets.
– Som ett stort och starkt land i mitten av Europa har Tyskland ett ansvar att axla. Det gäller att stödja Ukraina såväl med vapen som med att upprätthålla landets infrastruktur, säger Lange och han får medhåll av en annan säkerhetspolitisk expert.
– Min åsikt är att vi kan och borde göra mer. Vi är redan långt på väg och tekniskt sett finns det egentligen inga begränsningar för vad vi kan leverera eller vad ukrainarna kan använda, säger Hans-Peter Bartels som leder det tyska säkerhetspolitiska sällskapet.
– Gällande vapenleveranserna tycks det nu ändå mera handla om politiska överväganden där man försöker räkna ut när och hur Vladimir Putin kommer att ta nästa steg i en eskalation av kriget.
Socialdemokraten Bartels satt i den tyska förbundsdagen i nästan tjugo år och han manar till lite mindre försiktighet.
– Att försöka anpassa sig efter hur Putin tänker tjänar inget till. Han är helt oberäknelig och att där fundera över vad för honom kan tänkas vara en röd linje är politiska kalkyler som jag inte skulle ge mig in på, säger Bartels och tillägger att Ukraina måste få de medel som behövs för att kunna ta tillbaka de egna områdena.
Ingen snabb vändning att vänta
Helt konkret kretsar den tyska diskussionen nu kring pansarvagnarna Leopard 1 och 2, samt bandvagnen Marder.
Av de äldre Leopard 1-vagnarna har Tyskland närmare tvåhundra i industrins lager och en del av vagnarna kunde fraktas till Ukraina så gott som genast. Det samma gäller för närmare tjugo Marder-vagnar.
Samtidigt finns också tankar kring att leverera mer moderna Leopard 2:or.
– Det finns ett förslag om att europeiska länder gemensamt skulle leverera av sina Leopard 2-vagnar. Jag anser att det är ett bra förslag och att Tyskland här borde ta en ledande roll i stället för att igen bara vänta på andra, säger Nico Lange.
Att det här kommer att ske är ändå inte värst sannolikt, då frågan om att leverera stridsvagnar till Ukraina splittrar regeringen precis på samma sätt som också tidigare tyska vapenleveranser har gjort.
Där De Gröna och liberalerna är för leveranser bromsar förbundskansler Olaf Scholz och en stor del av hans socialdemokrater upp och man kommer med en förklaring efter en annan.
Det handlar om allt från att undvika kärnvapenkrig till att Tyskland inte får agera på eget bevåg.
För inte så länge sedan gjorde förbundskanslerämbetets chef och en av Scholz närmaste rådgivare Wolfgang Schmidt en hårt kritiserad jämförelse mellan Leopardvagnar och V2-raketer från det andra världskriget.
Hans-Peter Bartels vill inte direkt tala om bortförklaringar, utan han talar i stället om geopolitisk försiktighet. Alla argument för att hålla tillbaka med vapenleveranserna köper han ändå inte.
– Argumentet att vi inte kan hjälpa Ukraina för att inte försvaga vårt eget försvar är förstås bara struntprat. Mot vem är det då egentligen tänkt att vi ska försvara oss?
– Jo, mot samma armé som Ukraina nu försvarar sig mot. Därför gäller att all hjälp som skär ner på Rysslands möjlighet att kriga vidare, riktas mot styrkor som inte heller Nato i värsta fall måste ställa sig emot, säger Bartels.
Skamfilat rykte
Trots all internationell kritik kring att Tyskland inte axlar det ansvar man borde, så har landet ändå gjort en radikal vändning under de senaste månaderna.
Ännu i början av året tänkte man inte leverera några vapen alls och inom ramarna för det som går under benämningen Zeitenwende ser man över säkerhetspolitiken och satsar tiotals miljarder på att förstärka det egna försvaret.
– Betydelsen av det militära kommer att öka betydligt. Vi måste få ett försvar som kan ge Nato vad som behövs i Centraleuropa, det vill säga konventionella trupper för permanent avskräckning, säger Hans-Peter Bartels.
– Det är bra att det i Tyskland igen talas om saker som delaktigheten i Natos kärnvapenavskräckning, om militär förmåga och om rustningsindustrin. Jag är övertygad om att Tyskland nu är inne på en bättre väg när det gäller säkerhets- och försvarspolitiken, säger Nico Lange.
Samtidigt måste han ändå medge att den svajiga politiska linjen kring bland annat vapenleveranserna har skadat Tysklands anseende.
– Tyvärr har mycket förtroende gått förlorat för att man har frågat sig om Tyskland verkligen står på Ukrainas sida. Det förblir en viktig uppgift för regeringen att försöka återuppbygga förtroendet för Tyskland i synnerhet i Östeuropa, säger Lange.
Vapenköp ställs in
Samtidigt har ändå Tysklandskritikerna under de senaste dagarna igen fått mer vatten på sin kvarn.
På grund av inflationen och den starka dollarn räknar man nu med att det utlovade stödpaketet på 100 miljarder euro till försvaret inte på långt när kommer att räcka till för att finansiera de tänkta köpen, rapporterar tidningen Handelsblatt.
Mer pengar verkar åtminstone i det här skedet inte vara på väg och redan nu cirkulerar listor på vilka tänkta vapenköp måste inhiberas. Det handlar bland annat om nya Eurofighter-flygplan och bandhaubitsar, som ska ersätta dem som har skickats till Ukraina.
De planerade köpen av stridsflygplanet F-35 och transporthelikoptern Chinook från USA står ändå fast.
Hans-Peter Bartels är ändå samtidigt övertygad om att det inte kommer att bli ett slut på vapenhjälpen till Ukraina.
– Det levereras kontinuerligt något nytt varje vecka och nya beslut fattas med några veckors mellanrum. Min prognos är att vi till näst får se bandvagnen Marder, säger Bartels.
– När frågan en dag ställs om vi gjorde allt vi kunde och allt som var nödvändigt för att stödja Ukraina hoppas jag att vi med gott samvete kan svara ja. Och hit hör förstås att nu skicka band- och stridsvagnar, säger Nico Lange.