I samband med Svenska Yles granskning av ungas arbetsliv kommer vi i kontakt med Robin Kronqvist från Jakobstad. Efter yrkesskolan fick han snabbt en fast anställning på ett industriföretag i Österbotten.
Han var nöjd över det fasta jobbet och hade planer på att vidareutbilda sig inom branschen.
– Allt var helt bra den första introduktionstiden, men sedan blev det bara värre och värre.
”Ingen tog arbetarskyddsfrågor på allvar”
Kronqvist märkte ganska snart att företaget inte tog arbetarskyddsfrågor på allvar. Han fick inga arbetsskor. Cheferna tyckte inte att sådana behövdes, trots att han jobbade på en svetsavdelning.
Kronqvist valde att köpa dem med egna pengar på egen tid för att känna sig trygg.
– När man frågade cheferna så talades det aldrig om något arbetarskydd. Jag fick aldrig någon inskolning i vad man gör i nödsituationer eller var brandsläckaren finns.
Kronqvist började känna sig allt mer utanför. Det kändes inte bra att ingen tog ens oro på allvar. Företaget var familjeägt och Kronqvist upplevde att om man var på rätt sida om familjen så fick man allt det man behövde, men annars hade man inget att säga till om.
Robin Kronqvist började fundera om han alls ville vara kvar i branschen. Det kändes ändå inte rätt att säga upp sig, säger Kronqvist. Som ung tyckte han att ens värde som människa försvinner om man säger upp sig från ett fast jobb bara sådär, även om han hade haft besparingar.
– Så fort du får den där fasta anställningen börjar du ignorera varningssignalerna från chefen och från dina arbetskollegor. Det viktigaste är att du kan bevara ditt jobb.
Konkursen blev en räddning
Bristerna i säkerhetstänket ledde också till olyckor på arbetsplatsen under de tre år Kronqvist var där. På svetsavdelningen där han började fanns till exempel inga nödbromsar på en pelarborrmaskin. Det krävdes en olycka för att den skulle installeras.
År 2019, tre år efter att han började jobba på företaget, inträffade en allvarlig olycka där en inhyrd anställd dog i en brand. Tre chefer dömdes för dödsvållande och arbetarskyddsbrott och även företaget dömdes för arbetarskyddsbrott. Enligt domen hade det kommit fram många brister i arbetarskyddet.
– Det kändes overkligt. Att man år efter år sett små varningssignaler, just det här med inga nödbromsar och att ingen tar arbetarskyddsutbildningar på allvar, och sen så den här dödsolyckan till slut.
Det kändes hemskt att man varit på en arbetsplats där någon måste skadas eller dö innan arbetssäkerheten tas på allvar
Robin Kronqvist
Företaget gick senare samma år i konkurs. Konkursen kom som en räddning för Robin Kronqvist. Det var en chans för honom att börja på någonting helt nytt. Han var med i en arbetslöshetskassa så det fanns också nu en viss ekonomisk trygghet.
– Efter konkursen började jag jobba som personlig assistent hos en man med nervsjukdomen ALS och det ledde in mig på att vilja jobba inom vårdbranschen. Så nu utbildar jag mig till sjukskötare.
Tror du att du hade varit kvar på företaget i dag, ifall det inte skulle ha gått i konkurs?
– I dagens läge skulle jag säga nej. Jag skulle nog ändå ha slutat. Men chansen är nog att jag skulle ha stannat kvar där mycket längre. Jag var nog väldigt rädd för att säga upp mig.
Kronqvist vet att många industriföretag sköter sig bra och att det finns många som trivs i branschen. Men för hans egen del blev erfarenheterna för mycket. Han kommer inte att återkomma till metallbranschen, säger han.
Nästan 90 000 fall av olyckor i arbetslivet i fjol i Finland
Det pratas mycket mera om arbetarskyddsfrågor i dag än tidigare, säger Mika Poikolainen, arbetsmiljöexpert vid Industrifacket. De flesta arbetsgivare tar arbetarskyddsfrågor på allvar och unga har också lättare att hitta information för att veta vad som är rätt och fel. Attityderna har också förbättrats, inte bara bland unga, utan i alla åldrar, säger Poikolainen.
Men trots att Finland har en industri där människor överlag behandlas bra, så inträffade det ändå olyckor på arbetsplatsen. Över 13 000 fall av arbetsplatsolyckor inträffade inom industrin i fjol i Finland och det går sällan ett år utan att någon också dör inom industrin på jobbet.
Poikolainen säger att han är frustrerad över att statistiken inte riktigt gått neråt så mycket de senaste åren, trots allt prat om arbetssäkerhet och arbetsmiljön.
– Nog är man besviken att vi har över 13 000 olyckor i branschen och att det nu och då också inträffar dödsfall, samtidigt som vi talar om hur bra vi har det i Finland.
– Man funderar ju då om vi gör tillräckligt, har vi rätt personer på rätt platser? Borde vi tala om arbetssäkerheten tidigare?
Nog är man besviken att vi har över 13 000 olyckor i branschen, samtidigt som vi talar om hur bra vi har det i Finland.
Mika Poikolainen, Industrifacket
Viktigt att stödja nyanställda: ”Största risken är att vi slutar få människor som vill arbeta inom det här området”
Poikolainen betonar att det är ytterst viktigt att unga och nyanställda får stöd när de kommer in i arbetslivet och till arbetsplatsen.
Om man inte får ett bra bemötande är den största risken att människor drar sig tillbaka och kanske till och med lämnar branschen, vilket skulle vara väldigt olyckligt, enligt Poikolainen.
– Största risken är att människor inte längre vill arbeta inom det här området, som ändå är stort i Finland och viktigt med tanke på finländska exporten.
Till industrifacket ringer människor också ibland för att tala om sina psykiska problem som uppkommit på arbetsplatsen, säger Poikolainen som regelbundet svara i fackets telefon. Då kan det också vara de psykiska problemen som leder till att personerna lämnar branschen.
– Det är synd, för vi tappar arbetare inom industrin om vi inte sköter om dem.
Mika Poikolainen säger att vi alla behöver hjälpas åt för att förbättra industribranschen. Det är också viktigt att det finns empati inom ledningen.
– Borde det vara obligatoriskt att studera empati ifall du ska bli en arbetsledare eller komma till en chefsposition? Kanske det borde.
Poikolainen säger att vi behöver mera forskning om riskerna på arbetsplatsen. Han konstaterar ändå att det är svårt att få alla att förstå att till exempel ett skyddsräcke kan rädda liv, ifall det sen räddar liv och det inte händer någon olycka. Det är svårare att vara förutseende än att agera efter att någonting hänt.
Borde det vara obligatoriskt att studera empati ifall du ska bli en arbetsledare eller komma till en chefsposition? Kanske det borde
Mika Poikolainen, Industrifacket
Kronqvist ska nu bli sjukskötare, ett jobb som också är tungt. Men han oroar sig inte för det.
– Man är där för människan i både gott och ont, istället för att mest jobba för produktivitet och att jobba för att företaget ska få mera pengar. Det är nog en väldigt stor skillnad på vad man värdesätter och hur en arbetsdag ser ut.
Vi granskas ungas situation i arbetslivet. Har du också upplevt dålig behandling på arbetsplatsen?
I formuläret ber vi om dina kontaktuppgifter eftersom vi behöver kunna kontakta dig. Ingenting publiceras med ditt namn utan ditt samtycke.
Formuläret har stängts.
Du kan kommentera artikeln fram till 16.00.