Klockan 18 är föreningslokalen Högbacka i Andersböle fylld till bredden. Det är svårt att säga exakt, men en ordningsvakt gissar på ungefär 250 personer i publiken.
– Hela östbaneprojektet borde avslutas nu genast.
Det säger Jouko Nousiainen. Han har kommit för att lyssna, men också för att ställa en fråga om varför, och vem, som vill driva igenom ett, enligt honom, huvudlöst projekt.
Det är många på plats som delar hans åsikt och innan kvällen är slut läggs också ett invånarinitiativ fram på bordet. I initiativet står det att man vill få Borgå stad att dra sig ur järnvägsprojektet.
På plats är två personer från Östbanebolaget, men Borgå stads representant från planläggningen har blivit sjuk och kan inte delta.
Sibbos talan förs av Kicka Lindroos (SFP).
– Järnvägen kommer inte att hjälpa Sibbo på något sätt och kommunen är inte med i företaget, men då det går en järnväg genom kommunen som ska planläggas, då måste kommunen vara med.
Lindroos betonar, å Sibbos vägnar, att det verkligen är viktigt att alla invånare som berörs får höras.
Östbanans planeringsdirektör Minna Weurlander har ingen lätt kväll och hon svarar tålmodigt på invånarnas frågor, trots att det ibland hörs någon osaklighet från publiken.
Många av frågorna handlar om oro över det egna hemmet och över inkomster och verksamhetsmöjligheter.
Jordbrukare är oroade över hur det går med skog och åkrar och många människor är olyckliga över att deras hem antingen kan bli under järnvägen, eller helt tappa värde, eftersom huset finns placerat nära eller under en röd, brun eller blå linje på kartan som visar var de olika linjerna kan dras.
– För två veckor sedan fick vi veta att vi inte får en stenkross som granne. Nu kanske vi istället får en järnväg för höghastighetståg. Plötsligt känns den där stenkrossen inte så farlig alls, konstaterar en invånare.
Minna Weurlander håller med om att det är olyckligt att så många tvingas känna osäkerhet inför framtiden. Men hon lovar att Östbanebolaget och deras ägarkommuner ska bestämma sig för dragningarna så fort som möjligt.
– Jag förstår er och vi tar planerna framåt så fort som möjligt. Nästa höst är kanske alla tre dragningar ännu med, men om två år vet vi vilken linje som är den som vi går vidare med.
Emily och mamma Mikaela Stjernberg stannar kvar och diskuterar en stund efter att träffen är slut. På en av dragningarna finns just deras hus under den ritade linjen.
– Jag har gråten i halsen, säger Mikaela. Jag vill inte bo någon annanstans. Även om någon skulle bjuda en halv miljon vill jag inte bo någon annanstans. Det är inte pengar det är fråga om.
Emily tycker att hela östbanan är dålig användning av pengar.
– Jag tänker på att mina skattepengar kommer gå till det här projektet.
Både mor och dotter säger att det är svårt att tänka på framtiden.
– Jag tycker att det är ganska hemskt att tänka sig hur många hem som kommer att hamna under järnvägen, till ingen nytta egentligen. Något som du har jobbat för hela ditt liv och vill ge vidare åt dina barn kanske blir borttaget från dig, konstaterar Mikaela.
