Helhetsintrycket: Glöm slutspurten – det här duger inte
Ett mål av Esa Lindell och en dubbelsalva utan målvakt av Mikael Granlund. Och plötsligt levde faktiskt hoppet. Men sen insåg Kanada – eller åtminstone Sidney Crosby – allvaret och dödade matchen till 5–3 i tom bur.
Fruktansvärt orättvisa siffror egentligen, Kanada var i en klass för sig i den här matchen där en finalbiljett faktiskt stod på spel. Det kan vara svårt att tro, för Lejonen såg inte ut som ett lag som hade något att spela för, oavsett vad spelarna säger efteråt.
Det här var den mest tama insatsen jag sett av ett finländskt hockeylandslag i en lika viktig match. Det kändes som att ryggraden knäcktes redan efter 0–1-baklängesmålet.
Passningarna hittade inte rätt, puckarna studsade och spelarna gled omkring på isen med raka ryggar och såg viljelösa ut. Fram till att Pennanen plockade ut målvakten och lät de sex bästa anfallarna jaga mål.
– Jag är stolt över hur vi hängde kvar till slutet, sa Pennanen sen till Ruutu och ljög både för sig själv och hela nationen om det faktiskt är så han känner efter den här matchen.
Avgörandet: Kanadas megastjärnor
Nathan MacKinnon, Connor McDavid och Sidney Crosby är världens tre bästa ishockeyspelare just nu. Och det visade de minsann mot Finland.
Finland gjorde egentligen tre misstag under den första perioden och Lönnlöven tog hänsynslöst vara på varendaste ett.
Lejonen hade behövt en kollektiv laginsats med sjuhelsikes mycket jävlaranamma – det fanns inte på kartan och då blev det inte heller en match.
Så mycket snabbare, skickligare och mer mördande är de kanadensiska spelarna.
Underhållningsvärdet: 5/10
Fram till att Finland inledde sin slutforcering var det här ett sömnpiller av rang, speciellt med tanke på förutsättningarna.
Snackisen: Antti Pennanens spelarbeslut
Kevin Lankinen fick stå i mål, vilket var logiskt med tanke på att han var solid mot Sverige. Och man kan inte skylla på honom för baklängesmålen. Men Juuse Saros var bevisligen bättre mot Kanada.
Joel Armia ersatte Teuvo Teräväinen i den spelande uppsättningen och, tja, syntes egentligen inte alls. Men det gjorde inte Teräväinen heller i fem-mot-fem, så svårt att säga om det här var en förbättring eller försämring alls.
Artturi Lehkonen fick göra comeback i förstalinan och gjorde det helt okej. Förstakedjan var ändå Lejonens bästa i matchen. Men det var ett märkligt drag med tanke på att Kaapo Kakko avslutade matchen mot Sverige så bra med Barkov och Rantanen.
Men varför i hela fridens namn gjorde Pennanen inga förändringar mot Kanada då inget gick Finlands väg? I de tidigare matcherna var han snabb på att göra små förändringar som dessutom verkade fungera.
Nu fick Sebastian Aho och Roope Hintz spela tillsammans in i det sista trots att de inte hittade varandra annars än då de körde in i varandra i mittzon då de båda lyckats tappa bort pucken.
Finland spelade i praktiken med tre kedjor mot alla motståndare på grund av det här. Och det är underkänt.
Utropstecknet: Mikael Granlund, igen
Det är alldeles otroligt hur samma kille lyckas stiga fram gång på gång på gång på gång. Och nu gjorde han det igen. Också då Finland såg trögt ut hörde Granlund till en av väldigt få spelare som faktiskt var ute på isen och verkade bry sig.
Helt korrekt att han belönas med två mål.
Frågetecknet: Vem ska stiga fram och tända laget?
Sett till NHL-poäng har Finland aldrig haft ett så här bra landslag. Det är fakta. Men ändå lyckas de spelmässigt, som lag, inte komma upp i samma nivå som alla tidigare stora Lejontrupper som lyckats slå toppnationer i best-on-best-turneringar.
Är en orsak att det saknas spelare med det där riviga, snudd på fula, i truppen? En Jarkko Ruutu eller Leo Komarov? Någon som åker ut på isen och spelar med en glöd som tänder resten av laget?
I det här laget fanns det inget rivjärn som kunde ha tagit på sig arbetshandskarna.
Vem ska vara den i OS? Och räcker det ens med en enskild spelare? Tidigare har jävlaranamman kommit naturligt för ett finländskt hockeylandslag.
Lejonkungarna: Samma vanliga
Tre stjärnor: Mikael Granlund
Två mål och tre stjärnor.
Två stjärnor: Aleksander Barkov
Gjorde jobbet mot de kanadensiska superstjärnorna och var dessutom stundvis lysande med puck i anfallet.
En stjärna: Juuse Saros
Hoppade in och höll nollan, vilket tillät Lejonen att sätta igång den sista anstormningen.
Fortsättningen: Ja, vad händer nu?
Kanada är klart för final och den matchen lär bli en ny hockeyklassiker då man får chansen att ta revansch på USA på amerikansk mark.
För Finlands del? Landslagssäsongen fortsätter med EHT, och i VM borde det krylla av NHL-förstärkningar.
Om något visade den här turneringen att det finns flera platser i OS-laget att fajtas om. Fjärdekedjan kan till exempel bytas ut i sin helhet utan större problem. Och om man vill rymmas med där måste man övertyga Pennanen om att man passar i hans system.
För en Eeli Tolvanen, Joel Kiviranta eller Jesperi Kotkaniemi, för att nu nämna några, är det här kanske den sista chansen att visa upp sig. Om de nu inte gör en alldeles makalös höst i NHL, men ni förstår poängen.
Och jo, Pennanen sitter också tryggt. Lejonen slog Sverige. Det var minimikravet för Four Nations. Förutsatt att VM inte blir ett katastrofalt magplask så kommer Pennanen att lotsa Lejonen i Milano.
