BRYSSEL Krismötena mellan europeiska ledare har avlöst varandra efter en hisnande vecka då Trumpadministrationen vänt Ukraina och Europa ryggen till förmån för direkta förhandlingar med Ryssland.
Trots att såväl utrikesminister Marco Rubio som Donald Trumps Ukrainasändebud Keith Kellogg intygat att också Europas och EU:s röst kommer att höras, finns det i Bryssel en utbredd oro över att Europa tvingas slå ur underläge i förhandlingarna om en fredsplan.
Den vanligen optimistiska Alexander Stubb stack inte under stol med hur allvarligt läget är efter ett videomöte med ledare för andra små och medelstora europeiska länder på onsdagen.
Presidenten konstaterade att det ska mycket till för att övertyga Trumpadministrationen om att inte ge efter för Rysslands krav i ett läge där Donald Trump öppet ifrågasätter stödet till Ukraina och relationen med president Zelenskyj.
Medan USA och Ryssland närmar sig varandra i diskussioner om Ukrainas framtid, söker Europa en gemensam linje – men enigheten är långt ifrån självklar.
Europa rustar Ukraina – men hur långt räcker det?
Den här veckan ordnade Frankrikes president Emmanuel Macron två inofficiella möten i Elyséepalatset för USA:s europeiska allierade och Kanada.
Även om inga bindande beslut togs, börjar man skönja konturerna till en ny europeisk strategi för att tackla utmaningen från USA. Utgångspunkten är att Europa fortsätter rusta Ukraina för att stärka landets position i fredsförhandlingar samtidigt som de europeiska länderna måste se över sin egen försvarsförmåga som släpar efter.
Behovet av säkerhetsgarantier vid ett eventuellt fredsavtal diskuteras också intensivt. Enligt Financial Times överväger Frankrike och Storbritannien att skapa en särskild säkerhetsstyrka för Ukraina, där västerländsk luftstridskraft spelar en nyckelroll.
Det skulle kunna vara ett alternativ till att skicka marktrupper till landet, ett förslag som stött på patrull i bland annat Tyskland och Polen.
Europas öde i Vita huset
Nu riktas uppmärksamheten på nästa viktiga diplomatiska steg – Emmanuel Macrons och brittiska premiärministern Keir Starmers besök i Vita huset nästa vecka.
Det Trump antagligen väntar sig att höra av de två kärnvapenmakterna är att Europa är redo att ta stärka den egna försvarsförmågan och ta ett större ansvar för Ukraina.
Förmågan att anpassa sig till det nya säkerhetsläget blir avgörande för Europas framtida roll i världspolitiken
Men frågan är om Trump alls är för Europas motargument i ett läge där USA aktivt förhandlar med Ryssland, med målet att tina upp de diplomatiska relationerna och öppna för tätare handelsförbindelser.
För Europa är situationen motsägelsefull: Samtidigt som EU drar åt snaran med ett sextonde sanktionspaket lagom till årsdagen för Rysslands anfallskrig mot Ukraina, verkar Donald Trumps USA snarast gå i Rysslands ledband.
Kamp för ett starkare försvar
Samtidigt pågår en intensiv diskussion inom EU om hur unionen kan stärka sin försvarskapacitet. I Bryssel letar man efter lösningar för hur de ekonomiskt trängda huvudstäderna ska kunna finansiera nya försvarsinvesteringar.
Ett alternativ som slängts fram utgår från att omfördela medel från befintliga EU-fonder till försvarsändamål. En annan möjlighet är att lätta på reglerna för statsskuld och budgetunderskott om pengarna går till att höja försvarskapaciteten.
Ett tredje och mer kontroversiellt alternativ är att EU tar gemensamma lån för att bekosta försvarsutgifterna, ett tema som tidigare varit ett rött skynke i synnerhet för de nordiska länderna. Men med USA:s förändrade hållning och ett allt mer oförutsägbart världsläge är det få som längre utesluter några alternativ vad försvarsinvesteringarna beträffar.
Europas ledare inser att de måste agera snabbt för att inte sidsteppas av Trumpadministrationen som kommer med nya utspel och initiativ på löpande band. En av de springande punkterna är om EU:s tungrodda beslutsmaskineri klarar av det upptrappade tempot.
En ny maktdynamik
Det förändrade världsläget ställer Europeiska unionen inför stora utmaningar. Till skillnad från Nato saknar EU betydande militära resurser, försvarsplaner, operativ beredskap och en gemensam kommandostruktur – faktorer som försvårar en enhetlig säkerhetspolitik.
Vidare kräver EU:s utrikes- och säkerhetspolitik enhälliga beslut, vilket ger länder som Ungern möjlighet att blockera eller fördröja viktiga åtgärder. Det här förklarar för sin del varför Macron valt att agera mer självständigt genom att samla en mindre krets av handlingskraftiga länder som kan förbinda sig vid försvarspolitiska beslut.
Den säkerhetspolitiska omställningen i Europa blir allt tydligare. I stället för långdragna förhandlingar och kompromisser blir snabbhet, militär kapacitet och strategiskt beslutsfattande allt viktigare.
EU befinner sig vid en vändpunkt där dess traditionella sätt att fungera utmanas på många fronter. Förmågan att anpassa sig till det nya säkerhetsläget blir avgörande för Europas framtida roll i världspolitiken.
Rikhard Husu är Svenska Yles EU-korrespondent och bosatt i Bryssel sedan 2018.