I mitten av februari efterlyste vi erfarenheter av ensamhet, och Christoffer Eriksson är en av de som skickade in sin berättelse.
Vi fick hänga med honom under en vardagskväll, som i dag ser annorlunda ut än för bara ett halvår sedan. Då tillbringade han varje kväll och veckoslut ensam hemma.
– Ensamheten blev som mest påtaglig när jag for hem från jobbet på fredagarna och sa hej då till kollegorna. Då såg jag ingen människa förrän jag kom tillbaka på måndag morgon. Jag hade ingenting inplanerat, jag visste inte vem jag skulle ringa till, vem jag skulle kontakta och hitta på någonting roligt med, säger han.
Under sensommaren och hösten 2024 eskalerade känslorna av isolering och övergick i tankemönster som ledde honom ännu längre in i ensamheten.
Han började dra sig undan folk alltmer, slutade kontakta sina familjemedlemmar och i stället för att umgås med kollegorna under lunchrasterna tillbringade han hela pausen ute på stan.
– Det började oskyldigt, men det utvecklades till en vana. Jag åt väldigt dåligt, så när jag kom hem från jobbet orkade jag inte göra vardagssysslorna.
– Jag kom till en punkt då jag förstod att det kommer att sluta illa för mig om jag inte gör en förändring.
Började tala öppet om problemen
Att Christoffer Eriksson valde att ta ännu mer avstånd från andra i stället för att försöka söka kontakt beskriver han som en slags mental spärr som han själv byggde upp.
Efter att ha kommit till insikt om hur allvarlig situationen var började han erkänna för både sig själv och andra att han har problem. Det första steget var att kontakta arbetsgivaren.
– Jag var medveten om att om jag berättar en sådan här sak för min arbetsgivare så ska jag vara beredd att ta emot hjälp.
Nästa steg var att berätta för familjen och kollegorna. Många blev chockade när de fick höra att han lider av ensamhet, eftersom de uppfattat honom som en glad och utåtriktad person.
Själv upplever han inte att man kan reagera på fel sätt om någon i ens närhet erkänner att de känner sig ensamma. Man behöver inte försöka hitta en lösning, utan bara lyssna och visa omtanke, tycker han.
– Jag bad mina kollegor att i fortsättningen fråga hur jag mår. Det är en öppen fråga som jag kan svara på precis som jag vill. Då måste jag själv känna efter hur jag faktiskt mår, och berätta det för dem.
Samhället stöder funktioner som gör oss mer ensamma
Baserat på de svar som kommit in via Svenska Yles enkät i mitten av februari är Christoffer Eriksson långt ifrån den enda som lider av ofrivillig ensamhet.
Oscar Lehtinen är programkoordinator på School to Belong, ett program för att motverka ensamheten på skolor, på Helsingforsmission rf..
Han konstaterar att en av de största fördomarna mot personer som kämpar med ensamhet är att de ofta är isolerade, men för många är fallet det motsatta.
– Ensamhet är ju också att känna sig ensam på ett emotionellt plan, att man inte har någon att prata med, ingen att dela de där tyngre sakerna i vardagen med. Emotionellt ensamma kan vi till och med vara i våra romantiska relationer.
Han tror att den utbredda ensamheten är en produkt av de funktioner i samhället som utvecklats för att göra oss mer självständiga, men på bekostnad av våra sociala relationer.
– Vi kan till exempel beställa mat och jobba på distans. Så klart vill vi känna att vi har ansvar över våra egna liv, men på samma gång finns det en risk för att vi börjar tro att vi måste klara oss själva, säger Lehtinen.
Kan leda till risksituationer
När vi bad er berätta om era erfarenheter av ensamhet, fick vi en berättelse av en anonym läsare som letar social kontakt utan större framgång. Hen arbetar, har hobbyer och deltar i gruppaktiviteter, men lyckas ändå inte bygga stabila vänskapsrelationer.
Samma läsare efterlyser också en mer nyanserad diskussion kring huruvida allt ansvar för att bryta ensamheten ligger hos den ensamma själv.
Oscar Lehtinen säger att man ofta tänker att det är den enskilda individens fel att hen är ensam. Men så är det inte. I stället behöver fler bära ansvar för att skapa trygga miljöer, till exempel på arbetsplatser och skolor. Ofta är det små handlingar, som att hälsa på dem vi möter, som kan göra stor skillnad.
– Förstås måste vi ge av oss själva, om vi inte trivs på ett ställe är det inte alltid bara andra som gör det, utan det finns något i en själv också. Tänk på vad andra och du själv kan göra bättre för att alla ska trivas, säger Lehtinen.
En annan läsare som skickade in sina tankar om ensamhet upplever att tillställningar och evenemang av olika slag inte fungerar, och tycker inte att sådant kan ses som riktigt sällskap.
Lehtinen håller delvis med. Det är inte ett bra alternativ att sänka ribban och nöja sig med vilket sällskap som helst, inte heller för den som kämpat med ensamhet länge. Det kan också leda till risksituationer, där den ensamma söker sig till skadliga kretsar bara för att fly ensamheten.
– Ensamheten gör att kraven sänks, att man hellre har någon som är dålig än ingen alls.
Tackade ja till allt
För Christoffer Eriksson spelar aktiviteter och hobbyer en stor roll i vardagen, men han skriver under på att det kan kännas skrämmande att ta sig utanför sin bekvämlighetszon.
För några år sedan spelade han volleyboll på elitnivå, och det var i samband med att han avslutade karriären som ensamheten blev en större del av hans liv. Den grupptillhörighet han känt under många år lämnade ett stort tomrum efter sig.
Sedan årsskiftet spelar han i en lägre division en gång i veckan, nu med en annan inställning än tidigare.
– Under elitkarriären hade man ett tydligt mål och ville vinna. I dagsläget behöver jag inte pressa kroppen och bli så bra som möjligt, utan jag kommer hit och njuter och har roligt. Det är det jag behöver i dag.
Många han har pratat om sina problem med har tipsat om var han kan få hjälp och flera av dem har introducerat honom till nya hobbyer och aktiviteter.
– Folk vill hjälpa och folk vill väl. Om jag inte gillar det har jag ändå gett det en chans och är tacksam för att jag provade det.
Förutom att träna volleyboll sjunger han i kör och spelar futsal en gång i veckan. På helgerna spelar de ibland matcher med volleybollaget.
Ensamheten närvarande men inte lika skrämmande
Trots att Christoffer Eriksson i dag har ett ganska späckat veckoschema medger han att ensamheten ibland smyger sig på. Skillnaden i dag är att han har verktyg för att handskas med känslorna.
Han ser också ensamheten som något han aktivt behöver jobba med. Situationer då han sitter ensam hemma, inte har någonting att se fram emot och inte vågar ta kontakt med någon kommer att uppstå, säger han.
– Jag känner mig mer trygg i mig själv. Jag har byggt upp en vardag som jag känner mig trygg i, jag vågar vara mig själv och framför allt vågar jag vara glad.
Hans råd till dem som är nära att ge upp hoppet om att komma ur ensamheten är att köra samma ärliga linje som han själv gjort, och vara öppen för varje möjlighet till förändring.
– Våga prata ut med någon. Våga ta kontakt med din skolkurator, din lärare, din kollega, släkting eller någon. I mitt fall var det det som gjorde skillnad.
– Folk har vågat hjälpa mig, de har inte blivit rädda.
Vad hjälper dig när du känner dig ensam? Berätta i kommentarsfältet!