Jag vill påstå att den som sett Stanley Kubricks film The Shining aldrig glömmer den lilla pojken Danny som med sin trampcykel kör omkring i The Overlook Hotel och möter bland annat tvillingflickorna som håller varann i handen, blodet som forsar ut från hissen och den äckligt, ruttnande damen i rum 237.
För att inte tala om hur han till sist med sin mamma Wendy (Shelley Duvall) flyr ut i snön jagade av hans pappa Jack (Jack Nicholson) som blivit galen och nu försöker ta livet av sin familj med en yxa.
Men hur gick det sedan för Danny?
Det får vi svar på i uppföljaren Doctor Sleep. En filmatisering som följer Stephen Kings roman med samma namn från 2013 ganska så noggrant, om än i en lite mer tillrättalagd version för att hålla 16-års åldersgräns.
I filmen The Shining (1980), som är baserad på Kings roman med samma namn från 1977, tog Kubrick vissa friheter i manuset, något som King ogillade skarpt.
Men Doctor Sleep är också en filmatisering som försöker vara en fortsättning på Kubricks film. Den prövar existera i samma univers och gå i samma stil.
Och där börjar problemen.
Kämpigt för både huvudperson och film
Vi möter först den unga Danny och hans mamma och får se hur de försöker bearbeta de traumatiska upplevelserna de nyligen genomgått.
För att sedan möta den vuxna Danny, eller Dan (Ewan McGregor) som han nu föredrar att kalla sig, och som kämpar med samma alkoholproblem som hans far.
Och det blir klart att han under årens lopp inte haft det så lätt.
Lätt är det inte heller för filmen som kämpar med att dels förklara vad som hände i den förra filmen och dels introducera en hel mängd nya personer och en helt ny handling.
Speciellt irriterande blir det då filmen återskapar vissa scener ur Kubricks film, men med nya skådespelare.
The Shining är ett modern mästerverk så varför gå in och peta där? Varför inte bara försöka skapa helt nya scener?
Genast i början av filmen presenteras också ett mystiskt gäng som kallar sig för The True Knot. De är reser land och rike runt med den hippieaktiga ledaren Rose the Hat (Rebecca Ferguson).
Likt vampyrer lever de på barn som har den speciella gåvan. Det som Dan kallar för “shining” eller ett skimrande och som kanske kunde beskrivas som synsk.
Medlemmarna i The True Knot livnär sig på den ånga som uppstår då de plågar ett skimrande barn. Ju mer smärta desto bättre ånga.
Och så möter vi ännu Abra (Kyliegh Curran), en ung flicka med ett alldeles speciellt starkt skimmer. Henne vill Rose the Hat ha. Och henne försöker Dan skydda.
Dan och Abra inser att du inte kan fly undan Rose the Hat utan du måste slåss. Men hur? Och framför allt var?
Problemet är att det tar filmen ungefär en timme att etablera hela det här upplägget.
Då filmen sedan kan koncentrera sig på handlingen blir det äntligen mer intressant. Men filmen är ändå ohjälpligen för lång, 2 h 31 min.
Bugar åt två håll
Trots att jag är kritisk till att filmen rekonstruerar scener ur The Shining måste jag också erkänna att jag är barnsligt förtjust över att igen få “återbesöka” Overlook Hotel.
Som en av personerna i filmen säger, “det är en sjuk plats”. Och just därför den bästa platsen att möta galenskap, ondska och de värsta mardrömmarna.
Största besvikelsen är kanske att Doctor Sleep inte alls är en särskilt skrämmande film.
Visst finns här överraskande och häftiga skrämseleffekter, så kallade jump scares, och visst är det extremt obehagligt då barn far illa.
Men den här filmen kryper inte in i ditt huvud och rumsterar om.
Kubrick skapade de mest underliga och skrämmande syner som för alltid etsat sig fast på näthinnan hos publiken. The Shining blev en film man kan tolka i det oändliga.
Tyvärr lyckas inte regissören Mike Flanagan (känd bland annat för tv-serien The Haunting of Hill House) med samma sak.
Det känns mest som om han försöker göra en film som fans av Stephen King och fans av filmen The Shining skall gilla. Och det är dömt att misslyckas.