"Det kändes som om en tung sten satt där mitt hjärta brukade sitta. Jag tänkte många gånger på att bara låsa in mig med barnen och långsamt svälta ihjäl."
Det sade Rachel som jag träffade igår, en kongolesisk flykting som kom till Uganda 2009 med de två barn som var kvar i livet. Ett av hennes barn hade blivit dödat tillsammans med hennes man när hon blev våldtagen i sitt eget hem.
Samtidigt som jag träffade Rachel höll Juho Eerola på att staka ut den framtida invandringspolitiken i Finland. Eerola anser bland annat att ”saldot av den humanitära invandringen är ordentligt på minus och att utvecklingsbiståndet är bortkastade pengar.”
Med nedskuret bistånd ryker också pengar öronmärkta för integrering av flyktingar.
Eerola tycker också att flyktingar borde kategoriseras enligt ekonomisk nytta.
Ett ofta hört argument från invandrarkritiskt håll är att vi ska hjälpa på plats.
Rachel har nu fått gå i terapi i Uganda, terapi som delvis finansieras med finländska biståndspengar. Men biståndet ska bort.
Ponera att Rachel inte hade fått hjälp för att behandla sin depression och sitt posttraumatiska stressyndrom. Kanske hade hon istället börjat sälja sin kropp som så många unga våldtagna flyktingkvinnor i Uganda gör. Rachel kände inte längre att hennes kropp var hennes egen, den kunde lika gärna vara till salu.
Kanske hade Rachel lyckats samla ihop en del pengar som prostituerad. Kanske hade hon sett sina barn som redan förlorat en far och ett syskon bli utanför i Kampala, få höra att de ska tillbaka dit de kom från. Men stället där de kom ifrån är stället där deras familj blev mördad, stället där deras mamma blev ofredad, stället där tryggheten i deras hem blev slagen i spillror.
Kanske hade Rachel sett bilder på Facebook, bilder på andra kongoleser som fått ett nytt hem i USA där de kan sätta sina barn i skola om dagarna, kan äta sig mätta om kvällarna, kan sova tryggt om nätterna. Kanske vet Rachel att processen för att bli vidarebosatt till ett land i västvärlden är lång och chansen att bli vald minimal. Kanske märker Rachel att hon kan tjäna en del pengar på att vara prostituerad. Kanske har hon hört om någon som kan ta henne till Europa. Kanske samlar hon ihop pengarna.
Kanske tar hon sig norrut i Afrika på de oasfalterade vägarna i en trång lastbil med många andra, kanske hittar hon en båt. Kanske överlever hon resan över Medelhavet. Kanske kommer hon till Finland.
När hon stupar på gränsen kategoriseras hon antagligen lågt på Eerolas skala för ekonomisk nytta. Hon ses som en börda för samhället, någon som kommer hit för att leva på socialbidrag, utnyttja tjänsterna i vårt välfärdssamhälle och någon som är oförmögen att jobba eftersom hon varken kan läsa eller skriva. Fast lika gärna kunde hon ha haft en universitetsexamen.
Efter allt hon varit med om får hon höra att hon som människa är värd noll i vårt samhälle och som flykting kostar för mycket för oss.
Nu gick det inte så, för Rachel fick hjälp, och nu försörjer hon sig genom att gå omkring på Kampalas gator och sälja väskor och tyger istället för sin kropp. Hon drömmer om ett riktigt, ordentligt jobb, precis som alla andra flyktingar i Uganda. Hon vill göra rätt för sig i landet där hon hittat en smula lugn och trygghet. Men här, på plats, där vi ska hjälpa, vill ingen anställa en kongoles. Tack vare att hon fick hjälp kan hon ändå försörja sig själv.
Uganda är ett av de länder i världen som tar emot mest flyktingar på grund av sina oroliga grannar Kongo och Sydsudan. För att flyktingarna ska kunna ha ett värdigt liv och få hjälp i Uganda behövs bistånd.
Men inte heller Uganda och världens andra mindre utvecklade länder, som redan nu tar emot 86 procent av världens flyktingar (UNHCR-statistik) kan ta hand om alla flyktingar, också Finland måste dra sitt strå till stacken. För att vi ska kunna göra det behövs pengar för integration, alltså bistånd. Det är sedan en annan fråga att biståndet gärna kunde ses över, och där inbjuder jag den nya regeringen att kritiskt granska biståndet och göra det effektivare.
Dessutom hade Rachel antagligen aldrig kommit så långt som till norra Afrika, aldrig tagit sig till en båt, aldrig kommit över Medelhavet. De flesta kommer aldrig så långt.
Men det är ändå många som gör det. De är värda en trygg hamn, ett människovärde, en möjlighet att göra rätt för sig i det nya landet. För det är det de allra flesta vill.
"Det här är inget värdigt liv" har jag hört så många flyktingar säga. Ett värdigt liv borde alla ha rätt till.
Det ingen förtjänar är att få en prislapp fasthakad på sin trasiga själ.
Man får aldrig sätta ett pris på en människa.