Martin Scorseses The Last Waltz är en av historiens mest hyllade konsertfilmer, ett avsked till The Band som låter som en varm, nostalgisk kram. Problemet? Det känns också som en fest där värdarna glömde att stänga dörren, och plötsligt har huset fyllts med självutnämnda VIP-gäster som ingen riktigt bad om.
Visst, vi pratar om legendarer – Bob Dylan, Eric Clapton, Neil Young, Joni Mitchell – men det är något nästan komiskt med hur de dyker upp, som om de snubblat…
Fortfarande ett mysterium varför man inte rollsatte Joaquin Phoenix som Johnny Cash för att bygga på Overrated Musicans Cinematic Universe OMCU
Silencio!
Hahaha, vad i hela friden är det som händer här?! Emilia Perez är som en feberdröm av någon som sett Narcos och RuPaul’s Drag Race samtidigt och tänkt: “Det här borde vara en musikal.” Och på något sätt funkar det… fast ändå inte… men också jo?
Låt oss vara ärliga – sångerna är tråkiga, karaktärerna har lika mycket djup som en uppblåsbar pool, och handlingen är så förutsägbar att jag nästan kunde ha skrivit manuset själv med en spåkula…
The Brutalist inleder storslaget och imponerar direkt med sin atmosfär. Musiken, fotot och scenografin samspelar perfekt – en solid grund, lika genomarbetad som en form med armering innan gjutning. Allt är stilrent, gediget och lovar något monumentalt.
Men halvvägs in sker en tvärvändning. Magin som först omslöt filmen börjar vittra, och vad som kändes som ett arkitektoniskt mästerverk visar sig ha skavanker. Betongen spricker, strukturen känns mindre stabil, och plötsligt står vi inte längre inför en ikonisk skapelse utan snarare…
