Den här filmen skjuter slangbella på hela filmparnassen och får många andra filmer att kännas platta och meningslösa.
Tyvärr når inte skotten upp, och redan efter den ANDRA spelveckan går Memoir of a snail endast i den minsta salongen på Victoria, i hela Stockholm.
Det är djupt ledsamt.
Varför tittar vi överhuvudtaget på film? Om inte för just det här?
Jag vet, jag vet. Konst är objektivt och konsten uppstår i betraktarens ögon. Men, kan vi inte gemensamt ta ett…
Vissa filmer väcker den där elden inom mig – den som får bröstet att brinna till av längtan. Längtan efter att skapa, att uttrycka sig, att vara sådär riktigt otäckt djupt i ett samtal med någon.
Det här är en sådan film!!!
Fokuset ligger inte på nationens enorma trauman efter den militära diktaturen, utan på den enskilda familjens sår och mammans fenomenala insats som den enande kraften.
Gåshuden är sjuk när Erasmo Carlos ljuvliga É Preciso Dar Um Jeito, Meu Amigo spelas – det är verkligen top tier. Musiken och musikreferenserna är briljanta, och varenda obskyra skivomslag som syns genom filmen är placerat med största omsorg.
Den här filmen är som en typ av trygg kajplats för en förvirrad 28-åring.
Jag känner motgångarnas låga i bröstet!
