Min vän fick fel depressionsmedicin av en arbetsläkare, erbjöds aldrig terapi. När hon blev sämre höjdes dosen av samma medicin. Hennes personlighet ändrades. Hon förlorade familj, hem och jobb.
På eget bevåg slutade hon med medicinen och gick igenom ett helvete genom avgiftningen. Hon fann sig själv igen och mår bättre än på fem år men med ett förstört liv, depression och ingen chans att ha råd med terapi.
Finland, hallå?! Man måste börja ta depression på allvar. Det är dyrt med terapi och mediciner men ibland krävs båda för att hållas vid liv. Vi lämnar ju inte diabetespatienter eller hjärtsjuka vind för våg, så varför låter man folk tyna bort på detta grymma sätt?
Ett terapibesök kostar 70-80 euro, det blir väldigt dyrt bara på en månad. Man ska ha gått i vård i tre månader innan man ens har rätt att söka stöd från FPA, ett stöd endast vissa får, de som har ett jobb att förlora och inte är för sjuka. Man får inte vara för hopplöst nere. Att ens gå igenom den byråkratiska process det kräver för att få stöd och hjälp är ju mer än de flesta klarar av när de är på botten.
Jag vet, jag har varit där. Med stöd av jobbkollegor och vänner fick jag den kraft som krävdes att fylla i alla blanketter, besöka alla doktorer och psykologer men jag gjorde det. Blev pank och frisk. Botad blir man väl aldrig men mindre rädd och mera förberedd. För dig som är på botten och söker tröst: det blir bättre, jag lovar!
Våga berätta hur det känns, jag lovar att förvånansvärt många öppnar sig i gengäld och berättar att de också en gång varit där. Ge aldrig upp, livet kan också överraska positivt, det är aldrig statiskt.
Formuläret har stängts.