Största delen av mina problem beror på min negativa självbild och att jag vänder alla negativa känslor mot mig själv.
Jag kan inte längre bli arg på någon annan och jag tror inte att någon annan någonsin skulle döma mig så hårt som jag dömer mig själv. Jag skäms (utan orsak) för minsta lilla sak jag gör och ångesten kryper oftast upp i sociala situationer i och med att jag "förväntar" mig att folk inte kommer att uppskatta mitt sällskap eller vilja höra vad jag tycker och tänker. Jag drar mig därför oftast undan och säger inte speciellt mycket i situationer där fler än ett par personer i gången är inblandade.
En ensam vardag utan kontakt med andra människor utanför studierna/jobbet har lett till att jag sällan gör något annat än tränar eller sitter framför min dator. Det finns helt enkelt inte motivation till något annat och viljestyrkan räcker inte till för att tvinga mig själv att göra något.
Hushållssysslorna hopar sig eftersom jag helt enkelt inte orkar och de dagar då jag mår bättre är det hushållssysslorna som tar upp största delen av min tid. Träning är det som håller mig flytande, endorfinerna som frigörs är det som gör att jag orkar leva ett åtminstone på ytan normalt liv.
En dag utan träning betyder att kvällen och nästa dag är en kamp mot min egen vilja för att överhuvudtaget orka stiga upp. Antidepressiv medicinering underlättar vardagen betydligt och ger mig välbehövlig energi till vardagliga saker. Men jag upplever att träningen är den huvudsakliga "medicinen" för mig.
Jag har sedan sena tonåren gått regelbundet hos psykolog, något som åtminstone till viss del har hjälpt min självkänsla men inte förbättrat min sociala situation. Ett par av mina nära vänner vet om att jag har psykiska problem men har ingen aning om deras omfattning.
Att prata om mina problem med mina vänner och att ta kontakt med psykvården i ett tidigare skede skulle antagligen ha kunnat hindra mig från att sjunka så djupt som jag har gjort nu. Jag önskar att jag en dag ska kunna njuta av något eller tycka att något verkligen är roligt; jag känner mig konkret inte direkt nedstämd men mitt liv är en enda grå dimma.
Formuläret har stängts.