Jag gick i väggen för tio år sedan. Livet var hektiskt, ensam med ett litet barn och jag hade så mycket jag ville ge.
Jag gav allt, var professionell, ville framåt, utveckla och utvecklas. Efter ett halvt års sjukskrivning kunde jag återgå till ett nytt arbete, eftersom det kändes som om jag bränt mina broar till det förra. Allt gick bra, men jag var ändå livrädd att gå in väggen på nytt. Jag gick och kände efter hela tiden och vägde allt i en vågskål. Är detta bra? Kan jag göra det här? Orkar jag nu med detta?
Så för ett år sedan kände jag att jag var på väg in i väggen på nytt. Jag hade egentligen känt det en längre tid, men ändå försökt förtränga det. Jag ville ju jobba, jag ville vara duktig, jag ville orka.
Jag sjukskrev mig och tänkte att ett par månaders vila skulle få mig på fötter igen. Det var egentligen ingen krasch som gjorde att jag stannade upp utan små saker som tillsammans blev för mycket. Immunförsvaret fungerade dåligt, jag hade problem med magen och migränanfallen kom allt tätare. Dessutom var jag mycket känslig, grät för ingenting, spydde innan jag for till jobbet och orkade inte hålla alla bollar i luften. Jag glömde saker och hade mycket svårt att koncentrera mig och för att lära mig något nytt. Det här blev svårt att kombinera med ansvarstagande och utveckling.
Idag har jag rehabiliteringsstöd eftersom mina sjukdagar är förbrukade. Jag vill jobba men min energiförbrukning är inte som den ska vara. Då jag gjort något en dag kan det ta flera dagar att återhämta sig. Mycket tid går åt till vila och att bara stirra i taket. Jag har äntligen en medicin som jag tror hjälper och jag vill se ljust på framtiden.
Men nog har jag mörka stunder ännu och då får jag ångest och dåligt samvete. Jag tycker att familjen och mina närmaste skulle ha det bättre utan mig och att jag är en belastning för dem då jag inte orkar ta itu med vardagen på ett bra sätt. Men det är ändå familjen som håller mig uppe och gör att jag kämpar vidare.
Depression är inte något man bara kan skaka av sig och det värsta man kan säga åt en deprimerad är: Ryck upp dig! Försök nu! Jag har också varit stressad, t.ex förra veckan... Kom igen nu, så farligt är det väl inte!?
Kom också ihåg att en deprimerad har svårt att komma sig ut. Erbjud gärna ditt sällskap! Var en promenadvän! Ring! Hälsa på! Hjälp till med t.ex städning och tvätt, eller sitt bara och lyssna. Du behöver inte ha några svar eller snabba lösningar!
Formuläret har stängts.