Idag är jag ca 30 år gammal och har äntligen fått en diagnos, en förklaring till varför min vardag varit täckt av mörka moln sedan tonåren.
Så länge ja kommer ihåg har min vardag präglats av en känsla av missnöje för vem jag är och hur jag ser ut. Frågor som jag i 15 år inte kunde svara på. Självdestruktiviteten var en konstant tanke i bakhuvudet.
Min frälsning var en mor, som trots ett barn som skriftligen gick längs med väggarna, hade tålamod att sitta bredvid mig och försöka lugna ner mig.
Det andra som var (och fortfarande är) viktigt var de vänner som jag hade bredvid mig, och som ännu idag nästan 20 år senare fortfarande står vid min sida i alla situationer. Idag är jag lycklig att ha en familj och vänner som står vid min sida och har tålamod med mig. Ni är mig kära och jag kan inte tacka nog för allt ni gett mig!
Då jag var ung var det ingen som förstod mitt illamående, inte ens jag. Ingen som förstod vad det berodde på eller ens att jag mådde så illa som jag gjorde. Då jag i 20-årsåldern sökte hjälp för första gången i mitt liv då mitt liv var i kris var mottagandet ett sådant som jag hoppas ingen möter. Jag fick några telefonnummer jag kan ringa i fall det blir riktig illa... För det var det ju inte ännu...
Idag, ca 10 år senare har jag äntligen mött professionella som tagit mig på allvar. Som hört mig och tagit tag i saken, men detta fick jag strida om i ett år. Det verkar som om man inte är trovärdigt deprimerad i fall man klarar av att sköta sitt jobb och upprätthålla sociala kontakter och vänskapsrelationer.
Samtidigt har ingen frågat mig om hur det ser ut hemma hos mig, ifall jag klarar vardagen där hemma eller om jag känner att livet blir för mycket. För mig har hemmet alltid varit väldigt symboliskt för mitt
mående. Städat hem betyder ofta städat huvud.
Idag har jag en diagnos, en medicinering som fungerar, en möjlighet att prata om både min psykiska och fysiska hälsa med människor som på riktigt tar mig och mitt mående seriöst. Idag är jag på väg mot bättre tider, mot en framtid. Idag finns det inte ännu utrymme för andra i detta liv, men jag hoppas att jag någon dag har utrymme för mer.
Formuläret har stängts.