Min depression kom smygande, ett slutresultat av bristfällig omsorg från mina föräldrar sen jag var riktigt liten. Kläder och mat hade jag nog alltid, men kärlek, kramar, uppmuntran och tack fick jag aldrig.
Dålig självkänsla och hård självkritik ledde till utbrändhet och depression på slutrakan av mina studier. Egentligen började depressionen i lindrig form redan i högstadieåldern. Det här vet jag nu, efter 2,5år psykoterapi. Före terapin hade jag ingen aning om varför jag mådde som jag mår. Då det blev klart för mig att jag är riktigt deprimerad sökte jag hjälp via arbetshälsovården. Jag tror inte att jag skulle ha fått hjälp lika snabbt om jag hade gått till kommunala vården.
Min första läkarträff var positiv, varefter jag gick fem gånger till en psykolog som föreslog psykoterapi. Efter det fick jag kämpa med en otrevlig psykiater, som inte tydligen var av samma åsikt som jag och psykologen. Hon tyckte väl jag borde skärpa mig, då jag i det skedet inte hade konkreta orsaker till min depression. Till slut fick jag papper av henne att skicka till fpa och fick börja min psykoterapi.
Mediciner provade jag motvilligt men slutade fort med dem, jag kände på mig att det är nya tankemodeller jag behöver lära mig, jag behöver inga mediciner. Jag rekommenderar starkt diskussionshjälp.
Ge inte upp ifall den första psykologen/läkaren/vem som helst inte känns bra för dig. Sök den som lyssnar på dig. Jag hade den turen att min sambo också gått i psykoterapi så han har stöttat mig under denna period. Mina föräldrar har jag aldrig berättat för om min problemtik, men jag tror de vet om det. En sak som höll mig vid liv då jag var ensam och allting var som värst var min hund. Han håll mig fast i rutiner, tvingade mig upp från sängen ut och motionera. Idag är han mitt arbetspar och hjälper andra mänskor med deras problem.
För att förebygga depressioner har jag som själv som mål att fostra barn som inte behöver "recover from their childhood". Samhället måste också sluta vara så krävande och formellt.
Jag försöker som teamledare på mitt jobb vara nära mitt team, som en kompis. Jag litar på att de sköter sitt jobb, jag behöver inte "kyttä" på dem och de kan berätta för mig om personliga problem som påverkar arbersorken. Hur många chefer är sådana som jag? Ganska få. Inte skulle jag heller vara såhär utan depressionsupplevelsen. Vi behöver kramas mer och hoppa bort från ekorrhjulet och se varandra!
Formuläret har stängts.