När Annica inledde sina studier på hösten 2012 började det småningom dyka upp ett symptom efter ett annat. Jag visste att någonting var fel på mig men ingen kunde säga vad det var, säger Annica som till slut fick veta att det var borrelia som hade plågat henne i två år.
Det hela började med att magen inte längre kunde tåla saker som hon tidigare ätit utan problem.
– Jag kunde inte dricka mjölk och jag klarade inte av att äta gluten heller. Alkohol och en massa annat fick mig att må jättedåligt också, säger Annica.
Kronisk trötthet och dåligt minne
Hon kände sig trött och minnet försämrades. Hon glömde bort vad hon skulle säga och hade ofta svårt att hitta rätt ord. Studierna kunde inte fortsätta i och med att Annica inte kunde läsa, inte ens en dagstidning.
– Min hjärna kopplade av lite ibland, det kändes lite som att min hjärna blev potatismos.
Det här pågick i två år förrän Annica fick en diagnos.
Jag var lite som en zombie, jag skulle ha kunnat sova en oändlighet.
Tillståndet blev hela tiden värre under de två åren. Mot slutet hade immunförsvaret blivit så svagt att hon för det mesta var sjuk med ungefär två veckors mellanrum.
Annica kände sig förvirrad, frustrerad och orolig när hon inte fick reda på vad som var fel.
– Jag visste att det var någonting som var fel med mig, men ingen läkare kunde säga vad det var.
När hon sökte hjälp från den offentliga sjukvården behandlade läkarna ofta hennes symptom enskilt.
– Jag fick nog en hel del kurer och allt möjligt, men ingenting fungerade och jag kände mig som en försökskanin.
Annica berättar att hon kände sig råddig, och började nästan tvivla på sig själv. Hon upplevde inte heller att läkarna egentligen tog henne på allvar.
Skickad från läkare till läkare
Efter att Annica på grund av magproblemen hade börjat gå hos en näringsterapeut, bestämde sig terapeuten för att skicka henne vidare till ännu en läkare som till slut misstänkte att det kunde vara borrelia.
– Jag hade i två år gått och väntat på att få veta vad som var fel på mig. Ibland var jag till och med orolig att det skulle vara någonting livshotande.
Lättnaden var stor när diagnosen äntligen kom. Efter diagnosen väntade ett halvår av antibiotikakurer på en privatklinik, varav fyra månader bestod av intravenös behandling varannan dag.
– Det var ganska intensivt. Efter antibiotikakuren fick jag också andra mer organiska mediciner, örter till exempel, som skulle få igång enzymerna i min kropp.
Förändringen i måendet kändes av direkt efter behandlingen. Nästan alla symptom som Annica hade haft hade försvunnit. Magen och hjärnan kändes mycket bättre och klarare.
Gammal i en ung kropp
Två år av Annicas liv gick åt att kämpa med mängden av symptom som borrelian gav henne. Att leva ett normalt studieliv var omöjligt under den tiden.
– Jag kunde gå på en fest ibland, men efter det mådde jag otroligt dåligt. Det hände ofta att jag bara var hemma, för att jag inte orkade göra någonting.
Att se vänner och bekanta ha det roligt medan Annica själv inte kunde vara med kändes tungt.
– Det var ibland frustrerande att inte kunna göra någonting, i något skede raderade jag Snapchat för att jag inte skulle behöva se på det mera. Det kändes som att jag var gammal men i en ung människas kropp.
Det kändes som att mitt liv stod stilla medan alla andra gick vidare.
Annica berättar att det kändes orättvist. Hon ville studera och göra saker. Inte ligga hemma och sova.
– Jag sov nog hemskt mycket, men jag gick till exempel på en stickningskurs på Arbis och så umgicks jag med vänner och gick och simmade så mycket som jag orkade.
En detox-resa till Thailand för att utöva yoga blev det också, i hopp om att det skulle hjälpa henne.
Trodde att det aldrig skulle bli bättre
Egentligen var det ingen som förstod sig på Annicas problem, men en mängd av stöttande vänner hade hon ändå.
– Det var skönt att jag hade och har så många stöttande vänner som orkade med mig och mina specialdieter. Många förstod nog att jag var trött, det blev det normala.
Annica blev van vid att hon ofta stannade hemma. Vännerna blev också vana vid det.
– Jag trodde att det alltid skulle vara så. Men det är skönt att det inte blev så.
Det var svårt att återgå till det vanliga livet. Att få grepp på rutiner, att börja studera igen och i princip bygga upp livet på nytt var inte lätt.
– Jag har lärt mig väldigt mycket om mig själv efter att ha haft det så svårt en längre tid. Jag har tvingats jobba med mig själv.
Offentliga vården kunde förbättras
Annica tycker att den offentliga vården inte riktigt tog henne på allvar. Hon hoppas på att de skärper sig lite och lyssnar på patienterna.
– Det är inte bara borrelia som man får av fästingar, utan man får en massa sidoinfektioner också. Som tur försvann mina efter behandlingarna.
Eftersom diagnosen kom från privatläkare, blev behandlingarna väldigt kostsamma.
– Det var många som var på samma klinik som jag som måste avbryta sina kurer för att pengarna inte räckte till, så borde det inte vara.
Den skyldiga fästingen oklar
Det sägs att det bildas en röd ring runt fästingbettet som är ett tecken på borrelia. Men så gick det inte för Annica.
– Jag har haft många fästingar i mitt liv så jag vet inte vilken som gav mig borrelia. Jag såg aldrig någon ring.
Sjukdomen har ändå inte avskräckt Annica från att vistas i skärgården, där hon trivs.
– Jag hade en period då jag var rädd för att få fästingar, och att min hund skulle få dem. Men man kan inte leva i rädsla.
Lyssna på X3M Fokus
Lyssna på fler historier i podden “X3M Fokus - Ung & Sjuk” som hittas här, eller på iTunes och Spotify.
I podden får du också höra Sebastian Granskogs historia om hälsoångest och hur han drömmer om att en dag kunna bestiga ett berg eller gå på konsert utan att vara rädd för att få en sjukdomsattack.
Du får också höra om Tobias Sjöman som kämpar med cancer och hur han hoppas att han en dag kan vara en helt frisk, ung kille. Du kan också titta på Tobias vloggar här.