För en stund sedan satt jag på en parkbänk i centrum av Donetsk. Runt omkring mig stod träden i sin mest skira vårgrönska och på en bänk en bit ifrån satt ett ungt par och glömde omvärlden.
Varje gång jag kommer till krigsområdet i östra Ukraina slås jag av de oerhörda skillnaderna mellan olika livsöden och vyer man möter här. Ena stunden talar man med någon som inte vet om det finns något att äta i morgon, i nästa stund ser man välklädda människor på kvällspromenad som om inget hade hänt.
Det finns en otrolig styrka i människans förmåga att leva så normalt som möjligt också i de svåraste situationer. I går talade jag med en kvinna som bor i ett hus som är svårt skadat av kanoneld. Hon var djupt olycklig och visste inte hur hon skulle få mat till sig och sitt barn. Men hon hade lackade naglar. Jag förstår henne så innerligt väl.
Tänk att mitt i allt elände och all misströstan upptäcka en flaska nagellack bland de saker som är hela efter kanonelden. Tänk att sätta sig ned, öppna flaskan och känna doften av nagellack. Att lugnt måla nagel efter nagel och sedan vara tvungen att bara sitta stilla en stund och låta lacket torka.
Livet blir inte ett dugg bättre även om naglarna blänker, så naiv är ingen. Men några få minuter av verklighetsflykt kan vara det som avgör om man orkar gå vidare eller blir galen, det är jag övertygad om.
Därför tror jag också att det var så många Donetskbor som tog sig en tidig kvällspromenad vid floden i dag. De njöt en stund av vårgrönskan, av att träffa bekanta och byta några ord. De flirtade lite med någon som log och sedan gick de hem igen.
Nu är det mörkt ute och kanonbullret har åter satt igång. Det dova, oregelbundet återkommande ljudet är inte direkt skrämmande i sig. Men om man inte blir oroad då man tänker på vad det innebär för dem som finns inom räckhåll för kanonaderna är man antingen dum eller totalt okänslig.