Några minuter före tolv i natt ringde min telefon. En av de ukrainare jag har träffat under året ville önska mig lycka under år 2015.
Han önskade allt gott till mig, min familj, mina barn, barnbarn och barnbarnsbarn. Jag iddes inte påpeka att jag ännu inte är så gammal att jag skulle ha barnbarnsbarn, kanske välgångsönskningen gäller också den dag jag förhoppningsvis får sådana småttingar?
Den man som ringde hör till dem som har varit tvungna att lämna sina hem och fly undan kriget. Han är fyrtiofem år och måste börja om från noll. Var och en förstår att det är mycket svårt.
Det känns också svårt att inte kunna göra livet lättare för människor som råkat illa ut. Under det gångna året har jag mött så otroligt många som har berättat om sina liv och sina öden. En del av dem har valt att tala med en journalist därför att de har trott att det kan leda till att de får hjälp.
Hur många gånger har jag inte med iskänsla i hjärtat påpekat att jag inte kan hjälpa. Mitt jobb är endast att berätta om det som händer. Det är allt, jag kan inte förändra något hur gärna jag än ville.
Samtidigt känner jag ett brännande raseri mot alla dem som har åstadkommit elände och fasa på olika håll i världen. Jag ville allt bra gärna veta på vilka grunder vissa politiker och statsmän tror sig har rätt att sprida död och sorg.
Några minuter före tolv i dag på dagen ringde jag en av mina käraste människor i Moskva. Vi talade om våra familjer och våra liv. Naturligtvis talade vi också om det ofattbara kriget. Vi tror båda på en enda väg för att göra världen mera uthärdlig: var och en bör försöka skapa en sfär av positiva känslor och omsorg om andra i sin egen närhet.
För att stå ut med världens ondska blir jag gång på gång tvungen att återkomma till Stig Dagermans fina text:
Jorden kan du inte göra om. Stilla din häftiga själ.
Endast en sak kan du göra, en annan människa väl.
Men detta är redan så mycket, att själva stjärnorna ler.
En hungrande människa mindre betyder en broder mer.
Gott nytt år!