Det var en förtjusande liten grupp vänliga och sirliga personer som i går berättade om fasansfulla upplevelser de varit med om då atombomberna fälldes över Hiroshima och Nagasaki. De åtta japanerna var alla små barn då bomberna drabbade dem. De kände tryckvågen, såg brännskadade människor med flagande hud och de förlorade anhöriga. Deras berättelser var hjärtskärande vittnesmål och man kan bara ana sig till all den smärta de genomlevt både fysiskt och mentalt.
Gruppen besökte Fredsstationen i Helsingfors. Till Finland hade de kommit med ett fartyg som åker runt i världen lastat med människor som vill arbeta för fred. Under besöket fick de träffa finländare som arbetar inom olika fredsorganisationer.
Jag kan inte sluta fundera över en sak som en av finländarna sa. Hon uppmanade på ett krävande sätt de japanska gästerna att skriva till Finlands regering och motsätta sig utbyggnad av kärnkraft i Finland.
Tyvärr hade jag så bråttom tillbaka till redaktionen att jag inte fick någon chans att fråga henne hur hon tänkte. För mig var det obegripligt.
För det första förstår jag inte hur man överhuvudtaget kan tänka sig att kräva något som helst av gamla människor som reser runt i världen på ett krävande uppdrag. Det naturliga hade varit att fråga på vilket sätt vi kan hjälpa dem, tycker jag.
För det andra förstår jag inte hur hon tror att beslut fattas i Finland. Kan någon på allvar tro att kärnkraftsavgöranden påverkas av brev från överlevande efter Hiroshimabomben?
Fredsarbete och fredsfostran är viktigt. Men om det ska leda till något måste det göras på ett realistiskt sätt.