Har varit deprimerad sen jag var 11 år gammal. Depressionen tog hela min ungdom.
Allt började när jag skulle börja på sjunde klassen. Jag umgicks med äldre kamrater, delvis min ena familjemedlems kompisar som var upp till fem år äldre än jag. Jag var ju mindre så det var lätt att ge sig på mig. Det började med små skämt, men eskalerade från verbal mobbning till fysisk. Jag slutade umgås med dom och blev utan kompisar i ett år. Sen började jag högstadiet där jag träffade en ett nytt gäng, som ännu idag är goda vänner till mig. Jag umgicks också med ett par andra men blev utesluten ur den bekantskapen för att jag inte höll med deras "tankesätt". Jag gav upp, försökte bara gömma mig och inte opponera mig.
Borderline Personality Disorder (BPD) är nåt jag lider av nu sen min traumatiska upplevelse(r). Hade svårt att hålla kontakt med folk vilket gör att de kommer och går. Jag har problem i relationer och jag lider av att inte kunna ha ett förhållande med en tjej. Det är också tungt att se folk gå vidare med sina liv då det känns som ens eget liv står i still.
Lider alltså av BPD och depression men jag försöker mitt bästa för att se något slags ljus i tillvaron, att se en framtid, skaffa familj, få en karriär.
Snälla ni som lider av depression prata med folk, det hjälper otroligt mycket att prata. Ni är inte ensamma.
Formuläret har stängts.