År 2000 bestämde jag att ta en hög med piller som min mamma åt, och begav mig till järnvägen. Där satte jag mig och väntade på ett tåg.
Tog mina piller och lite alkohol. Hade lämnat ett avskedsbrev till mamma. Den känslan går ej att beskriva. Ringde min bästa vän, hon svarade ej. Efter en stunds väntan verkade det inte komma nåt tåg, trots att jag väntade länge. I pillerruset började jag ta mig tillbaka hemåt, och på vägen hem såg jag en ambulans, och tyckte mig höra någon ropa på mig. Allt var så overkligt. Väl hemma berättade jag för mamma vad som hänt, hon ringde ambulansen och där började min långa väg från djup depression till att själv bli en som tar hand om andra.
Mådde oerhört dåligt då, skar mig i armen, för det dämpade min ångest just då. Drack mycket. Till sist blev jag urled på allt, ville bara försvinna. Flyttade bort från orten där jag bodde, skaffade jobb och for till skolan för att skaffa mig ett yrke.På den vägen är jag nu med arbete, hus och familj. Vet egentligen inte varför jag insjuknade. Överdosen var nog ett rop på hjälp, blev ju magspolad, fick adrenalin.
Efter det fick jag terapi och medicin som jag nog äter ännu idag, men det var min räddning. Minns också att jag skämdes mycket för vad jag gjort. Tyckte att ingen tog mig på allvar, och jag fick dessutom min omgivning att också må dåligt. Numera vet jag att man bara måste rycka upp sig från allt, självömkan leder ingen vart. Jag kan nog bli deprimerad tidvis, men det går om för nu har jag så mycket att leva för. När man väl har en bra grund klarar man också av motgångar. Har bl.a. mist min mamma och min lillebror, har haft två missfall, men tror att allt har en djupare mening även om man många gånger ifrågasatt meningen med livet och varit bitter.
Det går om och det finns så mycket bra i livet, man måste bara se sig om. Alla har vi en uppgift här i livet. Tänker som så att jag har fått chansen att leva, medan det finns de som inte får det, så ta vara på det!
Formuläret har stängts.