För att fly ett elavbrott och några motgångar bestämde jag mig för ett besök i skönhetssalongen i grannkvarteret. Det var ett bra beslut.
I den här salongen gör personalen minsann inte hipp som happ vad som helst utan var och en är specialist på en viss form av skönhetsvård. Därför fick jag lära känna Anzjelika som rengör ansikten, Masja som är manikyrist och fotvårdare samt Julja som formar och färgar ögonbryn.
Och nu är jag, som katten i Ivar Arosenius barnbok Kattresan, nästan ny. Dessutom har jag åter en gång fått ta del av glimtar av ukrainskt liv.
Ni skulle ha sett hur Masja lyste upp då jag frågade henne om hon uppfattar sitt arbete som skapande. Det var som om hon länge hade väntat på den frågan och nu fick en chans att berätta om hur hon njuter då hon skapar skönhet.
Ni skulle ha hört Anzjelika berätta om sina bekanta i Poltava vars son har lemlästats i kriget och nu inte ens får någon pension. Det var som om hon bara måste få berätta det för någon, en sorg för djup att bära ensam.
Och ni skulle ha sett Juljas lättnad då hon insåg att den här utländska kunden faktiskt talade ett begripligt språk, ryska, och inte tvíngade henne att rådbråka sin mycket elementära engelska. Det var som om hon släppts ut ur en lång fångenskap.
Alla tre var enormt förvånade över att jag redan har bott här nästan två månader utan att gå på skönhetssalong. Vad är jag för ett slarvigt kvinnfolk egenligen? Vad kan jag svara? Jag är väl närmast en representant för min generation av nordiska kvinnor som fått lära sig att inte vara särskilt fåfänga.
Efter att jag avslutat besöket med att bli bjuden på te lovade jag komma igen, kanske jag rentav hinner få stamkundskort innan jag drar hemåt i vår?